Monday, April 14, 2008

"Dom får hjääälp"

Photobucket

Läser en artikel i Aftonbladet om felmedicinering av blåskatarr. Mitt liv hade kunnat räddas om jag fått en riktig antibiotika kur från början men en läkare på akuten skrek åt mig att jag inte hade något och "dom får hjääälp" utan att ens undersöka eller göra riktig urinodling.

Jag började skriva dikter för att få ur mig alla starka känslor och tankar kring min svåra sjukdom och orättvisa behandling från sjukvård och myndigheter. Pga. mitt funktionshinder har jag aldrig fått ta del av den samhällservice som andra tar för givet. Ensam har jag vandrat min golgatavandring. Min ungdom har bestått av att ligga svårt sjuk och bli förödmjukad av läkare. Har försökt få stöd från min handikappförening men trots att vi alla är funktionshindrade tror de inte att det går till så här, trots att jag vet att många med mig negligeras på samma vis.



Som 15-åring drabbades jag av en svår Whiplash-skada som blev långvarig pga slarv, okunskap och okompetens av läkarna i hemkommunen. Efter smärtsamma år fulla av förödmjukelser och insinuationer : ”Det ska inte vara någon exotisk neurologisk sjukgymnastik , utan vanlig ADL-träning!”

Fick jag äntligen Diagnos på annan ort. Var tvungen att flytta till Stockholm för regelbundna Osteopatbehandlingar. Fick bekosta all rehabilitering själv utan någon som helst ersättning från landstinget. Mamma fick ta tjänstledigt , ta banklån och forsla mig i husbil upp till Stockholm i ovisshet om boende och framtid. I flera år fick hon sköta mig dygnet runt, utan lön. Innan LSS.



När jag kunde börja leva igen efter 10 års isolering, bättre från nackskadan, vara ute i solljuset som jag varit berövad alla dessa år för symtom från nacken:Migrän, ljud-och ljuskänslighet, dimsyn,muskelblödningar i nacken. Att kunna ta sig en titt i affärer, bara att vistas i friska luften i naturen! Då jag låg med svåra smärtor i ansiktsnerver och migrän och kräktes drömde jag om att få gå på en sandstrand. När det så blev verklighet efter många års intensiv kamp att ta mig ur rullstolen och jag kunde gå på stranden och köra ner tårna i den mjuka sanden. Ja,det var ett magiskt ögonblick för en ung flicka som varit inom en glaskupa i 10 år av svår smärta.





Då drabbades jag åter av ett hårt slag, en urinvägsinfektion år-99,
Trots frossa, feber, urinträngningar som ledde till njurbäcksinflammation skyllde infektionsläkarna på ont i ryggen från den gamla nackskadan - utan att undersöka! Har Diagnos Njurbäcksinflammation samt intyg från både Ortoped och Sjukgymnast som undersökt mig grundligt och intygar att smärtan inte härrör från vare sig muskler eller rygg utan djupare in i njuren.
Fick provbehandlas för några år sedan med intravenöst antibiotika som gjorde att smärtorna i flanken lättade och de knivhuggande smärtorna när jag kissar lättade, även svullnaden över njuren gick ner. Ändå uteblir vården,en läkare såg till att behandlingen skulle avbrytas trots att jag hade remiss och läkarintyg-ordination på att behandlingen hade effekt!
En vätskeblåsa i njuren som upptäcktes i början av besvären har växt från 2-3mm till över 12mm. Tillfrågade en röntgenläkare som förklarade att man inte kan avgöra om det är Cysta eller Varabcess, alltså en inkapslad varbakteriehärd, utan att ta prov på vätskeblåsan. Men även detta nekas jag.




Så skulle då ödet slå till än en gång,

En at-läkare felbehandlade mig vid vanligt nässelutslag, hon satte in Adrenalin intravenöst istället för som korrekt är kortison, antihistamin, och framkallade istället hjärtfel, läkaren är dömd av HSAN men jag står fortfarande utanför samhällets rättigheter att få vård, pga. prestigeskäl och därför att jag är funktionshindrad!Som sakkunnige läkaren skrev i domen då hon prickades : Adrenalin intravenöst sätts bara in vid chocktillstånd. Det fanns ingen indikation för denna behandling, som inte är riskfri. Ändå skickades jag hem.

Jag är vid liv men jag lever inte. Jag har nu i 8 år varit ofrivilligt instängd i mitt eget hem som i en isoleringscell av njurbäcksinflammation och nu hjärtfel, sängliggande i svåra bröstsmärtor med hög hjärtverksamhet och andningssvårigheter.

Det var studierna som höll mig uppe men har nu även förlorat det. I likhet med min släkting Tomas Thorild poet, skald, professor på 1700-talet som blev landsförvisad för sin kamp för yttrandefrihet och avslöjande av maktrelationer, har jag blivit förpassad att söka vård utomlands eftersom negativa journalanteckningar om mitt gamla funktionshinder förföljer mig och läkares anseende går före liv.



~ Så var rädd om den Frihet du äger låt ingen stjäla ditt liv ~


Läs även andra bloggares åsikter om
Läs även andra bloggares åsikter om
Läs även andra bloggares åsikter om