Aftonbladet avslöjar idag att svensk sjukvård inte ligger bra till på USAs rankingslista.
Kommer det som en överraskning!
Nej, detta har jag själv erfarenhet av under 20 år med kränkande bemötanden från läkare.
Jag kämpar för tillgänglighet till vård för alla även ensamstående funktionshindrade unga kvinnor, som samhällsservicen utlovar!
Som 15-åring råkade jag ut för en olycka som nonchalerades totalt pga slarv och inkompetens av läkarna. Till slut fick jag diagnos på annan ort och bosatte mig i Stockholm där jag i drygt tio år fick regelbunden behandling som gjorde mitt funktionshinder betydligt bättre. Rehabiliteringen fick jag dock bekosta helt själv utan något stöd från landstinget.
Efter tio år av isolering, smärta och intensiv kamp kunde jag börja leva ett drägligt liv igen. Då drabbades jag av en urinvägsinfektion som infektionsläkaren- utan undersökning -skyllde på mitt gamla funktionshinder. Detta ledde till njurbäcksinflammation, trots intyg från sjukgymnast och ortoped att smärtan inte härrör från handikappet vägras jag vård.
Så skulle ödet slå till igen. Jag fick nässelutslag och en AT-läkare satte då intravenöst adrenalin istället för muskulärt och cortisontabletter som brukligt är, vilket framkallade en hjärtinfarkt. Läkaren blev dömd av HSAN men mitt hjärtfel kvarstår och jag har nu varit sängliggandes i 2 år, isolerad i källaren därför att jag inte orkar ta mig uppför trapporna till mitt sovrum utan att segna ner i bröstkramper och kärlkramp, orkar inte med höga ljud eller minsta ansträngning som att se på Tv eller lyssna på musik och beroende av assistanshjälp dygnet runt.
Under alla dessa turer mellan olika vårdenheter får jag konstant frågor om min familjebild. Varför jag bor hemma hos mamma, varför jag inte har en pappa, varför jag inte har en karl, barn, utbildning eller ett jobb. Denna diskriminering och brist på respekt som jag utsätts för gör mig ledsen, frustrerad och arg men kvinnor som slår näven i bordet betraktas tydligen som hysteriska, en man inger istället respekt. Samhället hade kunnat spara in stora summor på sjukpension och personlig assistans om de hade gett mig den vård jag behöver.
Är samhället bara uppbyggt för kärnfamiljer?
Är det olagligt att vara singelkvinna?
Är det översitteri, rädsla för att erkänna fel eller brist på intresse hos läkare som gör att jag förpassas till ett liv i en källare?
Läs även andra bloggares åsikter om
svensk sjukvård
