Saturday, October 06, 2012

När fallet blir för hårt



I somras kunde jag trots hjärtbesvär klara mig lite mer själv. Hjärtbesvären har jag haft sedan jag blev felbehandlad med intravenöst adrenalin som påfrestade mitt svaga hjärta något oerhört. Detta har jag dock inte fått hjälp för utan får bara höra att jag anklagar vården, trots att läkaren blev prickad. Det lilla jag kunde göra innan, röra mig , göra saker och gå, var stärkande och skönt för självkänslan. Har jag inte varit med om tillräckligt. Orkar inte mer. För just bröstsmärtor och hjärtat är något man inte blir betrodd för som ung kvinna. Ja, ja ung och ung. Känner mig inte precis som en ung kvinna efter att kämpat mot olika sjukdomar i 22. 22 år av mitt liv som sjukvården tagit ifrån mig. Slitit mig i stycken. Livet har runnit mig förbi.
Tog mig till akuten då jag i flera dagar känt ovanlig trötthet, illamående yrsel och tillkommande bröstsmärtor. Misstänkte att det kunde bero på östrogenbehandlingen jag nyss påbörjat. Visserligen gjordes akutfasprover men varför ska man behöva redogöra för om man har en man, utbildning ?! Blev inlagd på kvällen, för att göra lungscint (ingen hjärtscint)dagen efter.Väntade sedan på läkare för att få inf. Dagen gick, fick under denna tid inte träffa någon läkare trots mina svåra bröstsmärtor/kramper. Fick ingen information om provsvaren. Mina anhöriga hjälpte mig hem på kvällen dagen efter eftersom jag trots bröstsmärtor även är en människa som måste ha mat och då det inte fanns någon vegetarisk mat , man erbjöd mig några kex..fann jag ingen annan råd än att bege mig hem. Jag är påtvingad att vara vegetarian eftersom jag har nedsatt njurfunktion och får värre problem med njurarna då det belastar dem när jag äter animaliskt protein.pga att jag ej fått adekvat vård för recividerade urin/njurbäcksinflammationer.
Efter 1 vecka fick jag besked, efter många påstötningar, att det inte var någon propp i lungan.
Men eftersom jag fortfarande har svåra bröstsmärtor beger jag mig åter till akuten. Denna gång får jag smärtlindring av en ung kvinnlig läkare , syrgas och nitroglytrin. Men sedan konsulterar hon en äldre kvinnlig läkare som har bakjour och inte tar mig på allvar. På frågan var i bröstet jag har ont försöker jag få fram ”djupt mitt i bröstet.”
”Tyst”, skriker hon. ”Du säger att du har ont i vänster sida då är det inte hjärtsmärtor utan värk från din SLE.” Utan undersökningar och utan belägg kan man alltså skylla på funktionshinder osv.
”Du har ju din sjukpension, så då kan du ligga därhemma med din SLE och bröstsmärtor.”Är hennes avskedsord.


Nu vågar jag inte ta östrogen mer vilket resulterar i att jag får torrare slemhinnor och alltså lättare för att få urinvägsinfektioner och njurbäcksinflammationer. Dessa sjukdomar som andra snabbt får behandling för men som jag inte blivit betrodd för. Även smärtan från detta skyller läkarna på mitt gamla funktionshinder trots bakterier och glitterceller i njurarna. Har även fått nedsatt njurfunktion och för små njurar för min ålder pga alla återkommande njurbäcksinflammationer. Kan inte äta vare sig kött eller fisk, som innehåller essentiella fettsyror, utan att få värre smärtor i njurarna eftersom det belastar dem. ”Du ska inte bry dig om att det gör ont utan du ska äta kött och fisk” är läkarnas kommentarer.
Istället har jag fått söka vård utomlands för mina urin/njurbäcksinflammationer.
Samtidigt som jag har så ont i bröstet att jag inte orkar göra något annat än att ligga till sängs växer tristessen inom mig. Tristessen över att livet blev så här. Att kampen och sjukdomarna pågått så länge.
Jag var glad för det lilla fastän jag ej får vård för urinvägsinfektioner och njurarna. Det kändes ändå som en otrolig lättnad och frihet att kunna gå omkring i huset och gå lite i trädgården. Och så poff!
Bröstsmärtorna kom som en chock. Tillbaka på ruta ett.